|
I en
landskamp mot Storbritannien den 30 juli 1974 genomfördes det bästa
svenska 1500-metersloppet någonsin. Ulf Högberg vann på 3.36,56 före
Anders Gärderud på 3.36,73. Båda underskred Högbergs tidigare rekord
på 3.37,3.
Insatsen
har fallit i oförtjänt glömska. Kom ihåg att världsrekordet
innehades Tanzanias Filbert Bayi på 3.32,16. Det skulle fritt översatt
till dagens verklighet betyda två svenskar under 3.30 – i samma lopp!
De yttre förhållandena
var optimala med värme och nästan helt vindstilla. Stockholms Stadion
var långtifrån utsåld. Futtiga 4 156 personer hade infunnit sig,
trots världsnamn som Gärderud, Ricky Bruch och Kjell Isaksson. De höga
biljettpriserna avskräckte förmodligen många. En sittplats under tak
på Lidingövägsläktaren kostade 40 kronor. DN Galan nöjde sig med hälften
för motsvarande plats.
Gärderud
och Högberg hade inte pratat ihop sig om någon taktik. Det visade sig
sakna betydelse för britterna Frank Clement och Ray Smedley satte upp
rekordtempo direkt. 400 passerade på 58,2, 800 på 1.56,9 och vid 1200
m var tiden 2.55,5.
- De jagade
EM-kval, minns Ulf Högberg, det var därför det blev så hög fart.
Annars är 1500 en distans där det ofta går sakta i mästerskap och
landskamper.
Svenskduon
bidade lugnt sin tid och inte förrän 200 kvar kom attacken. Över
upploppet visade sig Högberg aningen starkare och vann på 3.36,56 före
Gärderud på 3.36,73. Frank Clement förbättrade det brittiska
rekordet till 3.37,38. Smedley slutade sist på 3.39,6.
- När jag
hörde mellantiden på 1200 m insåg jag att chansen fanns och det vara
bara att ösa på, berättar Ulf
Högberg.
- Jag hade
ingen koll på 1500 på det sättet eftersom det var en andrahandsgrej för,
säger OS-guldmedaljören på hinder Anders Gärderud.
Trots tiden var känslorna efter inte odelat positiva. Va, fasen,
jag sprang ju inte ända in.
Tiderna kom
inte som någon överraskning för någon av dom.
- Jag
visste att formen var bra, minns Högberg, jag hade flera lopp under
3.40 1974.
- Jag hade
ett mycket bra år jag blev inte förvånad, säger Gärderud, men
samtidigt kan man springa och springa utan att få ett lopp där allt stämmer
som det just den gången.
I Dagens
Nyheter, som slog upp prestationerna stort på första sidan, skrev Sven
Pe Johansson följande:
”Gärderud
och Högberg kan bli en guldgruva för svensk friidrott om de fortsätter
att slåss sida vid sida. De blir moderna förgrundsfigurer i stil med
Gunder Hägg och Arne Andersson.”
Sven Pes förhoppningar
infriades aldrig, dels på grund av Ulf prioriterade 1500 och Anders
3000 hinder, dels på grund av att de var 28 år och i slutet av sina
karriärer. Båda slutade i princip 1976 även om Anders tävlade också
1977 ” men det var mest orientering som gällde”.
- Det kändes
naturligt att sluta då, säger Högberg, jag hade jobb, familj med två
barn och jag hade tävlat länge.
Båda två
växte upp med en träningsmodell som innehöll massor av intervaller
och mycket tempo för att sedan byta till en där mängden löpta mil
utgjorde grundelementet. Det talades om ”LSD” som betydde ”long slow distance” med den nyligen avlidne
Arthur Lydiard som gud och han fick många profeter i sitt följe.
- Jag kom
snabbt upp 15-20 mil i veckan, säger Högberg,
pendeln svängde från den ytterligheten till den andra. Jag
gjorde ungefär lika bra tider på båda sätten men i dag kan jag undra
om det varit bättre att hamna någonstans mittemellan.
- Jag
upplevde distansträningen som monoton, särskilt på vintern,
understryker Anders och att jag höll för den tunga volymen berodde nog
på att jag kände när det var dags att ta en paus. OS-året 1976
vilade jag en hel vecka för att koncentrera mig
på vinter-OS.
Anders har
fortfarande det svenska rekordet på 5000 m med 13.17,59. Högberg
testade aldrig distansen trots ett personbästa på 3000 som löd på
7.48,6.
- Det kändes
för långt och fokus låg 1500. Sen tror jag också att mitt psyke
passade bäst på medeldistans, anser Ulf Högberg.
- Jag
tycker så här i efterhand att jag borde ha sprungit fortare på 5000
men jag tävlade alldeles för sällan på den distansen, medger Anders.
Efter den
aktiva tiden gick de åt helt skilda håll.
Högberg valde en civil karriär på Mediabolaget,
Friskis&Svettis och TeliaSonera sedan 15 år. Gärderud stannade
kvar i friidrotten där fungerat som tränare för både klubb- och förbundsnivå,
förbundskapten för tjejerna samt expertkommentator i radio och TV.
Loppet den
30 juli 1974 passerade inte obemärkt just då men föll snabbt i glömska,
inte ens de friidrottskännare som var på plats kommer ihåg särskilt
mycket. Gärderuds OS-guld på hinder två år senare, få skådare på
läktarna och ingen TV-sändning är faktorer som bidragit till att det
bästa svenska 1500-metersloppet inte fått sin förtjänta plats i
friidrottshistorien.
Nu
har det gått 30 år och fem månader sedan två svenskar sprang
på 3.36. Johnny Kroon har
förbättrat det svenska rekordet med fyra hundradelar till 3.36,49.
Det var
1985 och mer har inte hänt...
Jan Ahlström
Tiobästa
1500 m 1974
1) Ulf Högberg, IFK Lidingö, 3.36,56
2) Anders Gärderud, Mälarhöjdens IK, 3.36,73
3) Gunnar Ekman, Mälarhöjdens IK, 3.40,2
4) Ove Berg, Hofors AIF, 3.41,7
5) Ingemar Skyldeberg, IK Ymer, 3.42,9
6) Pererik Hagberg, IF Göta, 3.43,48
7) Stefan Nilsson, Västerås IK, 3.44,8
8) Anders Westberg, IK Ymer, 3.44,85
9) Anders Gärdeborn, IF Göta, 3.46,0
10) Sverker Svensson, Spårvägen, 3.46,13
26 löpare
noterade 3.50 eller bättre och 100:e man låg på 3.58
Källa: Sverigebästa 1974 |